londonletters

igår, onsdag, var både jag och sara lediga. detta tog vi till vara på genom att möta upp olivia, köpa picknick och sätta oss vid vattnet i hyde park. det var solsken, solsken och klarblå himmel, och vi hade några fantastiska timmar på vårat blommiga lakan. efter detta begav vi oss till nottinghill där vi mötte upp en vän till olivia för en öl på en mysig liten pub. kort och gott - en fantastisk dag.

denna dag hände även följande: elena, tjejen vi hyr lägenheten av, ringde oss och berättade att nils och jens, två killar i tjugoårsåldern, skulle flytta in. "oj..?" tänkte vi. helt plötsligt skulle vi alltså dela lägenhet med två killar, två okända killar. vilka skulle dem vara? hur skulle dem vara? frågorna var många. väl hemma träffade vi nils och jens. nils aka fylle-nisse är 19 år, jobbar som modell här i london och jens aka jens halsduk är 21 år och "mellan två arbeten". dem kommer från stockholm, vilket man inte kan gå miste om på den breda dialketen eller deras, för att vara den som är den, "bratiga stil". nisse och jens hade köpt whiskey och sprite och efter en timme var det livat på 68 eardley road. haha! kvällen avslutades med att lille fylle-nisse missade översta trappsteget och vurpade ner för trappan. jag dog av skratt. 

idag var sara ledig och jag började inte förrens fem. så vi tog sällskap med våra nya flatmates till london bridge, där nils skulle på en modell-casting. vi andra satte oss i en liten park, lyssnade på musik och drack lite öl. sen var det dags att jobba för min del och jag lämnade sällskapet.

för en timme sen kom jag hem från jobbet, och möttes av en tom lägenhet. detta var en stor chock då sara varken ringt eller sms:at och sagt att hon var ute. visst, det kanske inte låter så konstigt att hon skulle vara ute. saken är den att varken sara, nils eller jens hade ett pund när jag lämnade dem i eftermiddags. vad gör dem utanför hemmet klockan tolv på natten? jag försökte givetvis ringa henne, men mobilen var avstängd. i den stunden, som den mamman jag är, blev jag givetvis skit skraj. "dem är säkert i tuben, där är ingen mottagning..". men, tiden tickade och ingen sara nåddes. jag började planera hur jag skulle gå till väga när jag skulle ringa polisen och anmäla henne/dem saknad/e.  ja, det har inte varit en rolig timma.. men så för fem minuter sen går signaler fram, hon svarar och det är jättehög musik i bakgrunden. sara skriker "JAG ÄR UTE!!" en så fantastiskt bitterljuv känsla spreds inom mig. "hon lever, tacka gudarna!" blandat med "din jävla idiot, varför har du inte hört av dig!?" så, här sitter jag själv i lägenheten medan sara and the boys är ute och vevar, frågan jag ställer mig är: "hur fick dem pengar?"

nu ska jag kolla på IT crowd.

/ t.